Du bär vad du är - för att vara

Det började i vakuum. Före lidande och hopp – före handslaget med massan. Historieboken var blott ett tomt blad och jag var inte medveten vad det var början på. Haldsuken värmde visserligen, men mest av allt så syntes den och jag kom med i en ny gemenskap. Då märkte jag bara av några få andra, men egentligen var vi ju många, många tusen…

För 17 år sedan var det bara en AIK-pryl – ett ställningstagande bland moonbootsen och tumvantarna. Lågstadiets raster var lek och bus, och någonstans mitt bland dessa uppstod begäret efter min alldeles egna AIK-haldsuk. Jag hade sett en vandra över skolgården och fastnade direkt. Jag var AIK:are sedan tidigare men visade det inte mer än vid jublet på Råsunda eller Globen. Jag hade ingen souvenir som jag kunde skylta min lagtillhörighet med så nu instruerades mina föräldrar om ett inköp, det blev en randig modell och jag bar den med stolthet. Den tog sin rättmätiga plats.

Från haldsuken och skolgårdens skrik är hoppet inte långt till minnet av fjolårets höstvindar och en guldstrid som aldrig blev riktigt av. Resan till skolan kunde normalt sammanfattas med en gäspning, men denna gång mötte min blick en annan AIK:ares och under bråkdelen av en sekund hade vi haft en diskussion om laguppställningar, Rikard Norling och stundande derbyn. Diskussionen tog sig bara uttryck i en flyktig ögonkontakt och ett leende, men den var djupare än vilket annat meningsutbyte som helst, tack vare min halsduk och tack vare hennes mössa. Genom färgerna kunde hon se min glädjetår när Pagge gav oss ledningen mot Barça – och jag hennes. För ett ögonblick förenades vi plösligt i AIK. Hastigt och lustigt förde vi Norra Ståplats ut till röda linjen; Norra Ståplats och allt vad det innebär: glädjetåren, sången och färgerna. De två färgerna skalade av tunnelbanans krystade hövlighet och trötthetens misstanke, de lyfte blicken bort från tidsfördrivets Metro-notis och vi kunde se och känna. Hade vi inte haft på oss våra souvenirer hade vi kanske inte ens sett varandra. Men våra plagg lyfte oss ut ur anonymiteten, de klargjorde vilka vi var och visade att för oss är ett stockholmsderby mer än ett tvåminutersinslag på sporten; klubben är mer än ett besök på arenan – det är något vi bär med oss jämt och ständigt.

Det är i dessa ögonblick vi fulländas som supportrar. Det är här vi upphör att vara åskådare och blir ett med klubben. Våra färgers symbolvärde är oändligt stort och vi bär dem för att visa vilka vi är och vad vi står för – medvetet eller omedvetet. I halsdukens tråd ligger 117 års historia och däri, supporterns väsen. I halsduken och allt annat svartgult ligger allt vad man upplever och har upplevt som AIK:are inbakat – motgångarna, 0-0-matcher med tillhörande höstkvällar, men även glädjen och gemenskapen. Men detta visar vi inte alla. Endast andra supportrar kan avkoda innebörden i det svartgula. För den oinsatte är AIK kanske bara en vanlig klubb – eller de svartgula färgerna resultatet av en slumpmässig färgkombination. Det är också därför vi kan höja huvudet så stolt och sträcka på oss; AIK är vårt, något alldeles eget – svårt att greppa för gemene man, men tillgängligt och en värld rik på samhörighet och gemenskap för den invigde.

Våra färger är insprängda i oss och de förlänger matchdagen, de får den att vara hela veckan ut. När skriken dött och konfettin sopats undan lever fortfarande passionen och matchens puls i skyltandet av det svartgula. De har den magiska kraften att kunna återuppväcka premiären när lönnlövet blivit brunt. De framkallar bilden av SM-gulden eller Ayorindes kvittering mot Dif vid blotta anblicken av dem. De för hoppets ödsliga hjärtslag ut på gatan. De tar med sig upphoppet och den tusenfaldiga vågen, och fångar skrikets sista studs mot betongen.

De visar och gör oss till vad vi är.