När vi inför de tre avslutade hemmamatcherna på allvar beslutade att damma av den gamla ramsan "Que sera sera" som kampanjnamn var det för att ta fram och visa den där speciell känslan av att vara AIK:are vi alla bär inom oss. Att extra tydligt kunna visa för oss själva och omvärlden att det finns mer än tabellpositionen att hitta glädje i och känna stolthet över som AIK:are. Och vips så började det dyka upp vägbanderoller igen. Och affischer. Och det började pratas om de sista hemmamatcherna i mer positiva ordalag. Istället för föregående års "Nästa år då jävlar" blev det "I år, nu jävlar". Istället för att ge upp så började vi tro istället. Vi knöt näven och stärkte vår tro på att det vi är och har, alltid bör värderas högt.
Resultaten i de avslutande hemmamatcherna talar väl sitt tydliga språk, 7-2 i målskillnad och 9 poäng, gav oss en markant uppryckning och en värdig avslutning på en medioker säsong. Kampanjen lyckades alltså även på ett resultatmässigt plan. Men framför allt så log nog Isidor Behrens mot oss från AIK-himlen, och kände sig extra stolt över att vi idag fortfarande, och trots motångar, alltid bär AIK:s fana högt.
"The greatest accomplishment is not in never falling, but in rising again after you fall. "
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar